Körsbärsdalen o lillebror
Som jag sa så var jag ca fem när vi flyttade till Sjöviksvägen ( nr.116 det minns jag fast jag inte har något minne av flyttlass eller flyttlådor...)
Det var verkligen rena sagohuset. Stort och rött och massor med fruktträd. Ni kommer ihåg nu att jag fortfarande är liten, men trädgården var enorm! Även för en vuxen tror jag..
Jag o min syrra o våra kompisar (jepp jag hade lyckats få en kompis, en riktig bästa vän! Susanne Blom hette hon. Hon bodde några hus bort och man var tvungen att gå en bit på stora vägen vilket jag fick om jag var försiktig. Hennes hus hade saloon-dörrar in till vardagsrummet o jag minns att jag tyckte det var det coolaste som fanns) vi brukade leka kurragömma, tafatt och alla möjliga lekar. Om jag kommer ihåg rätt hade vi minst 15 fruktträd och man kunde springa slalom bland dem.
Två hus bort (åt andra hållet alltså inte mot Bloms) över bäcken o förbi vår granne som var sur o som man fick gömma sig för, bodde mammas o pappas bästisar med två barn. Anna som va yngst va ju två år äldre än syrran så hon va ju jättestor...
Hon och hennes bror ytterliggare två år äldre) va nog egentligen hur justa som helst men eftersom jag var en lipsill så var jag kul att reta och de upptäckte att jag va lättskrämd så de hittade på att räven skulle komma o ta mig... Än idag är jag lite rädd för rävar även om jag förstår att de inte kan göra mig illa om jag skulle ha (o)turen att springa på någon..
Tror att det var i den här vevan som jag blev mörkrädd, eftersom jag kommer ihåg att de hade någon mask som de skrämde mig med, tror det va nån läskig gubbe eller nåt sånt och han skulle komma i mörkret o skrämma mig.
De menade ju säkert inget illa o jag var verkligen tacksam att reta för jag bölade för allt och faktiskt gör jag det än idag.. Jag är också fortfarande maniskt mörkrädd och får panik i mörker.
Som jag kommer ihåg det var det alltid sommar när jag var liten.. det fanns ingen vinter innan vi flyttade till Skåne.. Men det ligger en bit fram i historien..
Men nu måste det ju varit vinter nån gång, för min lillebror är född i December och jag kommer absolut ihåg när han kom! Farmor satt med honom i famnen och de andra var i vardagsrummet (helt galet hur ens minne fungerar, jag kan beskriva precis hur huset såg ut, men har glömt massor annat på vägen... jag flyttade därfrån innan jag fyllt åtta....) och farmor ville gå in med honom till de andra men det fick hon inte för mig för han kunde ju vakna....
Det här med att ha en storasyster o en lillebror är idag (jag har en syster till men det är mycket längre fram i hostorien innan hon kommer...) helt fantastiskt! Jag kan bara inte komma ihåg hur det kändes då... Jag vet att jag tyckte min syster va så söt med långt fint hår (på en maskerad var hon prinsessa med mammas brudklänning och jättefina lockar) och jag fick ju glasögon tidigt o hade väldans kort lugg o kände mig aldrig lika söt...
Lillebror va väl mest bara där o skulle med på prommenader o sånt.. mamma hade barnvagnen o jag cykeln fast jag inte kunde cykla så jag drog den med mig...Envisa unge!
Mamma hade från början sagt att hon inte tänkte hjälpa mig, o det gjorde hon inte heller, jag kommer ihåg hur jobbig den skogsprommenaden var, men cykeln skulle med och jag vägrade erkänna att det var jobbigt!
Jag lärde mig dock cykla där för vår "uppfart" var en nerförbacke o man kunde åka nerför o hålla balansen så gott det gick.. tillslut efter x antal blåmärken och omkullkörningar kunde jag cykla.
Ungefär på samma sätt lärde jag mig simma... envishet.. syrran fick va utanför byggan för hon kunde simma, så det va bara att lära sig...
Ojoj, det blir långa kapitel det här och kanske lite osammanhängande.. det väller upp en massa som vill bli nerskrivet o jag sorterar ju inte utan skriver som det kommer..
Nästa gång ska ni få veta hur det var att börja skolan...
Till dess
Ha det bra
Camilla
Det var verkligen rena sagohuset. Stort och rött och massor med fruktträd. Ni kommer ihåg nu att jag fortfarande är liten, men trädgården var enorm! Även för en vuxen tror jag..
Jag o min syrra o våra kompisar (jepp jag hade lyckats få en kompis, en riktig bästa vän! Susanne Blom hette hon. Hon bodde några hus bort och man var tvungen att gå en bit på stora vägen vilket jag fick om jag var försiktig. Hennes hus hade saloon-dörrar in till vardagsrummet o jag minns att jag tyckte det var det coolaste som fanns) vi brukade leka kurragömma, tafatt och alla möjliga lekar. Om jag kommer ihåg rätt hade vi minst 15 fruktträd och man kunde springa slalom bland dem.
Två hus bort (åt andra hållet alltså inte mot Bloms) över bäcken o förbi vår granne som var sur o som man fick gömma sig för, bodde mammas o pappas bästisar med två barn. Anna som va yngst va ju två år äldre än syrran så hon va ju jättestor...
Hon och hennes bror ytterliggare två år äldre) va nog egentligen hur justa som helst men eftersom jag var en lipsill så var jag kul att reta och de upptäckte att jag va lättskrämd så de hittade på att räven skulle komma o ta mig... Än idag är jag lite rädd för rävar även om jag förstår att de inte kan göra mig illa om jag skulle ha (o)turen att springa på någon..
Tror att det var i den här vevan som jag blev mörkrädd, eftersom jag kommer ihåg att de hade någon mask som de skrämde mig med, tror det va nån läskig gubbe eller nåt sånt och han skulle komma i mörkret o skrämma mig.
De menade ju säkert inget illa o jag var verkligen tacksam att reta för jag bölade för allt och faktiskt gör jag det än idag.. Jag är också fortfarande maniskt mörkrädd och får panik i mörker.
Som jag kommer ihåg det var det alltid sommar när jag var liten.. det fanns ingen vinter innan vi flyttade till Skåne.. Men det ligger en bit fram i historien..
Men nu måste det ju varit vinter nån gång, för min lillebror är född i December och jag kommer absolut ihåg när han kom! Farmor satt med honom i famnen och de andra var i vardagsrummet (helt galet hur ens minne fungerar, jag kan beskriva precis hur huset såg ut, men har glömt massor annat på vägen... jag flyttade därfrån innan jag fyllt åtta....) och farmor ville gå in med honom till de andra men det fick hon inte för mig för han kunde ju vakna....
Det här med att ha en storasyster o en lillebror är idag (jag har en syster till men det är mycket längre fram i hostorien innan hon kommer...) helt fantastiskt! Jag kan bara inte komma ihåg hur det kändes då... Jag vet att jag tyckte min syster va så söt med långt fint hår (på en maskerad var hon prinsessa med mammas brudklänning och jättefina lockar) och jag fick ju glasögon tidigt o hade väldans kort lugg o kände mig aldrig lika söt...
Lillebror va väl mest bara där o skulle med på prommenader o sånt.. mamma hade barnvagnen o jag cykeln fast jag inte kunde cykla så jag drog den med mig...Envisa unge!
Mamma hade från början sagt att hon inte tänkte hjälpa mig, o det gjorde hon inte heller, jag kommer ihåg hur jobbig den skogsprommenaden var, men cykeln skulle med och jag vägrade erkänna att det var jobbigt!
Jag lärde mig dock cykla där för vår "uppfart" var en nerförbacke o man kunde åka nerför o hålla balansen så gott det gick.. tillslut efter x antal blåmärken och omkullkörningar kunde jag cykla.
Ungefär på samma sätt lärde jag mig simma... envishet.. syrran fick va utanför byggan för hon kunde simma, så det va bara att lära sig...
Ojoj, det blir långa kapitel det här och kanske lite osammanhängande.. det väller upp en massa som vill bli nerskrivet o jag sorterar ju inte utan skriver som det kommer..
Nästa gång ska ni få veta hur det var att börja skolan...
Till dess
Ha det bra
Camilla
Bilder från när jag va liten. Ihopsatta av min kusin
Börja från början
Jag tröttnade ju på att blogga i dagboksformat... så nu tänkte jag göra på ett annat vis.. jag tänker skriva om mitt liv, så som jag kommer i håg det och från när jag kommer ihåg.. lite som en bok fast här.. ett kapitel då o då..
Jag gör inga som helst anspråk på att vara författare eller ens intressant, men jag tycker det skulle vara kul att prova på... Så nu börjar vi från början:
Mitt allra första minne jag har är när jag var kanske fyra eller fem år gammal.. Vi bodde då i Krokek en liten by nära Norrköping, ännu närmare Kolmården.. gatan vi bodde på hette Syrenvägen och jag måste varit mindre än fyra för när jag var fem fick jag ju en lillebror o då bodde vi på Sjöviksvägen.. i samma by dock..
men nu ska jag inte rusa iväg... mitt första minne är alltså att min storasyter och hennes kompisar lekte "hoppa över diket" det verkade jättekul så jag ville förståss också... till saken hör att jag precis målat tånaglarna o ville såklart inte förstöra det så jag spretade ordentligt med tårna..
Jag är 2,5 år yngre än min storasyster så jag kom efter i hoppandet och var lixsom ett hopp efter hela tiden-med spretande tår-. Syrran o hennes kompisar tyckte väl jag såg kul ut så de började skandera: "cam" när de hoppade åt ena hållet och "illa" när de hoppade åt det andra...
Inte så farligt kanske men jag tyckte eller förstod ju att de retades så jag blev jätteledsen, varpå de såklart tyckte det var ännu roligare.
Nu i efterhand kan man ju undra varför jag bara inte gick in o gjorde något annat istället för att envisas att hoppa efter, hela tiden ett hopp bakom, med rinnande tårar och spretande tår..
Fast det var ju egentligen inte där det började, jag föddes första november 1969 på BB i Norrköping.
Det var orkan den natten och pappa skulle varit på hundtävling med vår fina Schäfer Nick. Men istället kom jag. Vet inte så mycket mer om den dagen faktiskt...
Mitt första halvår eller så bodde vi i en liten lägenhet i "C-huset" som jag tror va på ett sjukhusområde där mina föräldrar o även min farmor jobbade.
Jag vet att min storasyrra nog inte gillade att jag kom o störde.. vilken 2,5 åring vill ha konkurrens??, så hon nöp mig så jag skulle skrika.. vilket kankse inte var så genomtänkt eftersom hon fick skäll o jag fick uppmärksamhet...
Nära Syrenvägen fanns en grusväg som liksom var som en ravin (jag var väldigt liten.. glöm inte det..) alltså det var backe upp på båda sidor om en bro, och i skogen växte det massor med vitsippor hela tiden (det är mina minnen! Jag förstår att det måste varit vinter nån gång, men det finns inte kvar i minnet..).
Det var otroligt vackert även för en liten fyraåring! Och rätt ofta fick jag följa med syrran o hennes kompisar dit (hon hade massor med kompisar som jag minns det...)och vid ett tillfälle var det en av dem som kissade på sig precis på bron.. (nej det var inte jag, tack o lov!!) jag kommer ihåg hur hon sprang hem.. Stackars tös, jag hoppas att de inte retade henne för det sen.
Någon gång mellan jag var fyra och fem flyttade vi till Sjöviksvägen, den måste man köra om man skall till Kolmårdens djurpark från motorvägen så jag har åkt förbi "vårt" hus flera gånger i vuxen ålder...
Nästa gång ska jag berätta om hur det va att få en lillebror o att bo i "körsbärsdalen".
Jag gör inga som helst anspråk på att vara författare eller ens intressant, men jag tycker det skulle vara kul att prova på... Så nu börjar vi från början:
Mitt allra första minne jag har är när jag var kanske fyra eller fem år gammal.. Vi bodde då i Krokek en liten by nära Norrköping, ännu närmare Kolmården.. gatan vi bodde på hette Syrenvägen och jag måste varit mindre än fyra för när jag var fem fick jag ju en lillebror o då bodde vi på Sjöviksvägen.. i samma by dock..
men nu ska jag inte rusa iväg... mitt första minne är alltså att min storasyter och hennes kompisar lekte "hoppa över diket" det verkade jättekul så jag ville förståss också... till saken hör att jag precis målat tånaglarna o ville såklart inte förstöra det så jag spretade ordentligt med tårna..
Jag är 2,5 år yngre än min storasyster så jag kom efter i hoppandet och var lixsom ett hopp efter hela tiden-med spretande tår-. Syrran o hennes kompisar tyckte väl jag såg kul ut så de började skandera: "cam" när de hoppade åt ena hållet och "illa" när de hoppade åt det andra...
Inte så farligt kanske men jag tyckte eller förstod ju att de retades så jag blev jätteledsen, varpå de såklart tyckte det var ännu roligare.
Nu i efterhand kan man ju undra varför jag bara inte gick in o gjorde något annat istället för att envisas att hoppa efter, hela tiden ett hopp bakom, med rinnande tårar och spretande tår..
Fast det var ju egentligen inte där det började, jag föddes första november 1969 på BB i Norrköping.
Det var orkan den natten och pappa skulle varit på hundtävling med vår fina Schäfer Nick. Men istället kom jag. Vet inte så mycket mer om den dagen faktiskt...
Mitt första halvår eller så bodde vi i en liten lägenhet i "C-huset" som jag tror va på ett sjukhusområde där mina föräldrar o även min farmor jobbade.
Jag vet att min storasyrra nog inte gillade att jag kom o störde.. vilken 2,5 åring vill ha konkurrens??, så hon nöp mig så jag skulle skrika.. vilket kankse inte var så genomtänkt eftersom hon fick skäll o jag fick uppmärksamhet...
Nära Syrenvägen fanns en grusväg som liksom var som en ravin (jag var väldigt liten.. glöm inte det..) alltså det var backe upp på båda sidor om en bro, och i skogen växte det massor med vitsippor hela tiden (det är mina minnen! Jag förstår att det måste varit vinter nån gång, men det finns inte kvar i minnet..).
Det var otroligt vackert även för en liten fyraåring! Och rätt ofta fick jag följa med syrran o hennes kompisar dit (hon hade massor med kompisar som jag minns det...)och vid ett tillfälle var det en av dem som kissade på sig precis på bron.. (nej det var inte jag, tack o lov!!) jag kommer ihåg hur hon sprang hem.. Stackars tös, jag hoppas att de inte retade henne för det sen.
Någon gång mellan jag var fyra och fem flyttade vi till Sjöviksvägen, den måste man köra om man skall till Kolmårdens djurpark från motorvägen så jag har åkt förbi "vårt" hus flera gånger i vuxen ålder...
Nästa gång ska jag berätta om hur det va att få en lillebror o att bo i "körsbärsdalen".
